Kategori: Akela berättar

Hur gör man på en hundutställning?

Jag heter Akela. Husse och matte har ställt ut mig två gånger. Nu vill matte att jag ska berätta vad jag tycker.

Först och främst. Det är inte så märkvärdigt som det låter. Första gången är jag bara elva månader gammal. Deltar i juniorklassen.

Min första hundutställning

Vi är i Gränna. I början av augusti. Solen skiner och det är varmt. Människorna är lättklädda. Vi buhundar går omkring i våra sommarpälsar. Visst är de lite svalare än de tjocka ullfodrade vi har på vintern, men inte hjälper det. Denna heta dag.

Jag har ingen aning om vad jag förväntas göra. Får lita på husse. Fast jag vet inte om han vet vad han skall göra. Har hört honom säga till matte att: ”Det är väl bara att gå in där i ringen och göra som domaren säger.”

Jag har aldrig varit i en sån här miljö förut. Så många människor och så många hundar. Jag vill bara leka med alla fyrbenta och försöker dra med mig husse. Han är tung och jag lyckas inte rubba honom ur fläcken

Testar med att dra åt olika håll, men kommer ingenstans. Efter en stund sätter sig husse på marken och tar mig i famnen. Nu sitter jag verkligen fast. Jäklar också. Jag som precis har spanat in den fina tiken på andra sidan.

Efter en stund blir jag lugn. Det är rätt skönt i husses famn. Och tryggt. Jag kan slappna av. Får nöja mig med att ha ögonkontakt med tiken

Vi har ett lågt startnummer och behöver inte vänta alltför länge. Domaren säger åt oss vad vi ska göra. Jag följer bara med husse. Vi springer runt i en ring efter ett par andra hundar. Konstigt och tråkigt.

Men så plötsligt få jag syn på min gamla flock nere i ena hörnet. Min kullsyster Smurfan är också med. Henne vill jag gärna leka med. Husse kan väl knata vidare själv. Nu drar jag till syrran.

Men inte då. Jag sitter fast i det jäkla snöret och husse har bråttom. Stannar upp och ber mig skynda på. Suck! Ledsen syrran. Hade så gärna velat leka med dig.

Vi springer flera varv i den där ringen. Ibland står vi bara stilla och glor. Jag fattar ingenting. Varmt är det också. Jag har bara sommarpälsen på, men det är stekhett i solen i alla fall.

Jaha, så är det vår tur att infinna oss hos domaren. Jag vill bara sitta och vila. Men nej då. Jag måste stå på ett visst sätt. Hon tittar på mina tänder. Klämmer och känner överallt. Husse kan vi gå nu?

Det tar sin lilla tid. Hon är ändå snäll och säger att jag är charmig och söt. Fast sen säger hon att jag har för mycket vitt. Nu förstår jag absolut ingenting.

Det är ju det vita i min päls som husse och matte tycker är så fint. ”Sötast i kullen”, säger matte alltid. Nu verkar det vara fel. Det måste jag berätta för henne. Så här får det inte gå till.

Till slut är vi klara. Husse får några leksaker till mig, en rosett och ett papper.Det verkar vara något slags omdöme om mig. Tydligen är allt bra, utom sista meningen. ”För mycket vitt!”

Precis det jag visste. Matte går i taket. Hon har läst rasbeskrivningen och där står att vi svarta buhndar får ha vitt på tassarna och bringan. Precis som jag har.

Hon pratar med dem som varit med förut. Får veta att just den domaren inte tycker om svarta buhundar, bara de ljusa. Hon tycker ändå att det är orättvist eftersom vi får ha vitt.

Jag fick ett ”very good”, bara tack vare det vita. Den helsvarta hunden fick ett ”excellent”.

Själv bryr jag mig inte, för husse och matte älskar mig lika mycket i alla fall. Det är det enda som räknas för mig. Husses och mattes kärlek.

Tiden går och så får matte veta, att en domare som kan allt om spetshundar kommer till utställningen nästa år. Tänker de ställa ut mig igen?

Min andra hundutställning

Utställningen är i Västervik. En stad, som både husse och matte, tycker om. De anmäler mig. Det där med ”för mycket vitt”, som gnager i matte verkar det som. Kan hon inte bara strunta i det?

Det är slutet av augusti. Vi är på plats i Västervik. Vädret är betydligt svalare än förra sommaren. Lite mulet också, så jag känner mig ganska pigg och alert. Ett helt år äldre är jag också. Om bara några dagar ska jag fylla två år.

Vi är på plats i god tid. Vi sitter bredvid min gamla flock. Letar efter min kullsyster Smurfan, men hon är inte med. Blir lite ledsen först, men sen får jag syn på min ett år äldre helsyster Ronja och så är pappa Tyke också med.

Det blir ett kärt återseende. Speciellt med Ronja. pappa Tyke verkar inte förstå att jag är vuxen nu. Han försöker uppfostra mig, precis som när jag bodde hemma i flocken. Som liten valp.

Det protesterar jag emot. Då griper husse in och säger att jag måste förstå att man inte muckar gräl med farsan. Men Tyke ska få behandla mig som en valp? Husse verkar inte fatta mycket.

Jaa jaa, jag sitter ju fast i det där snöret, som de kallar för koppel. Måste foga mig. Jag får väl vänta på ett obevakat ögonblick.

Men så får jag syn på en annan bekant. Min kullbror. Han är där med sin nya husse. Han är den enda ljusa i kullen så han döptes till Simba efter Lejonkungen, men han heter numera Tomba.

Vi kör igång en våldsam lek. Kopplena fastnar i varann och vi trasslar in oss. Och så är den leken slut. Att de där människorna ska vara så urbota tråkiga. Vi som hade så roligt.

Tidigt i morse var det ringträning. Husse och matte brydde sig inte. Vi gör alltså som förra året. Husse och jag knallar in i ringen och gör som domaren säger. Ja, alltså, jag följer bara med i snöret. Husse kanske lärde sig lite grann förra året. Åtminstone får jag hoppas det.

Samma tråkiga springande runt runt, den här gången också.. Däremellan ska man stå stilla ibland. Till sist ska domaren titta på tänder, päls och hela mig.

Den här domaren gör mig glad. Han säger att jag har ett bra temperament. Behövde vi verkligen åka hit för att få veta det? Det har jag vetat hela tiden. Men sen säger han att jag har ”en utmärkt päls och utmärkta färger”.

Nu måste väl matte bli glad. Inte ett enda ord om för mycket vitt. Jag får omdömet ”Excellent”. Husse blir så stolt så han springer iväg och köper en dyr, stor rosett som det står EXCELLENT på

Matte berättar att min päls är så fin och glansig för att jag äter MUSH Vaisto. Ett finskt helfoder med enbart naturliga ingredienser (BARF)

Min pappa Tyke och min syster Ronja fick också ”Excellent”. Jag är stolt över dem. Husse och matte är stolta över mig.

En utställning är alltså ingenting märkvärdigt eller svårt. Man går bara dit. Husse eller matte gör som domaren säger. Vi hundar sitter ju fast i snöret och behöver bara följa med. Enkelt, fast tråkigt, tycker jag. Trött blir man också

Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©

P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva

Mitt första buhundrace
Västervik, 24 augusti 2019
Det är Akela som berättar

Det var ganska länge sen matte anmälde mig till utställningen på de norska buhundarnas årliga rasspecial i Västervik. Men bara två veckor innan vi ska åka, hör jag henne fråga om husse vill delta i buhundracet också. Husse? Är det han som ska springa?

Han tvekar lite, men tycker sen att: ”Ok, men anmäl oss du. Det kan väl vara roligt”. Så då ska jag också få delta. Härligt! Att springa buhundrace på stranden så sanden yr, det är verkligen skoj. Det har jag gjort många gånger. Brukar springa runt, runt i ring och så byter jag riktning ibland.

Tiden går och det är alldeles tyst om racet och jag börjar bli lite orolig. Ska det alls bli av?

Väl på plats i Västervik går husse iväg och hämtar ett startnummer till 0ss. Nummer 31. Flera före mig alltså. Jag har gott om tid att titta på och se hur de andra gör. Men det är ju så många hundar överallt. En del skäller och står i. Andra står bara stilla och tittar. Luften dallrar av underbar tikdoft. Jag börjar bli lite yr av allting.

Så plötsligt är det tydligen vår tur. Husse har tagit på mig selen och kopplat på långlinan. Nu är det dags.

På startlinjen till mitt första buhundrace

Full av framåtanda och tillförsikt går jag med husse fram till startlinjen. Där tar en tjej som tydligen heter Lena tag i min sele och håller mig. Husse ska visst springa förbi någon gul markering och där ropa: ”Släpp hunden!” Undrar lite vad jag förväntas göra…. men bara för en kort sekund. Det virvlar omkring så många dofter här. Måste sortera dem och få ordning i mitt huvud.

Äntligen släpper Lena selen och jag kan ta några steg framåt och kolla in dofterna och gräset i min egen takt. Passerar två röda koner. Undrar vad de gör där? Strunt samma! Det går inte att alltid att förstå vad människorna hittar på. Nu ska här kollas dofter.

Någonstans i bakgrunden hör jag hur människorna skrattar, men hinner inte bry mig om dem. De får vänta. Bra att de har roligt, för det har jag. I dofternas paradis! Husse får också vänta.

Omstart av buhundracet

Så ropar någon ”omstart” och husse kommer joggande till mig. Vad bra han verkar sköta sig. Han springer fram och tillbaka och gör precis som de säger. Hoppas han får en bra tid.

Men vad nu? Han kommer fram till mig och tar mig tillbaka till Lena. Jag är ju inte klar ännu.

Nu triggar han mig att springa. Ok, jag fattar! Jag tar sats, men Lena håller i och jag blir hängande på två ben i selen. Men släpp då människa! Nu vill jag iväg.

Så äntligen släpper hon och jag springer iväg, fast på en ganska låg växel. Det är rätt så varmt. En underbar doft slår emot mig från en buske vid sidan av. Bromsar in och kollar upp den.

Plötsligt minns jag husse. Vart tog han vägen? Vi skulle väl springa tillsammans. Tittar upp och ser honom långt borta. Jäklar också! Buhundracet! Nu sätter jag i högsta växeln och drar iväg till husse i en farlig fart. Matte hinner inte ens fånga mig på bild. Hör hur människorna jublar i bakgrunden. Det var alltså så jag skulle göra.

Efter målgång. Vad säger husse och matte?

Husse och matte skrattar och kramar om mig. Matte säger till husse: ”Vi behöver i alla fall inte stanna kvar till prisutdelningen.” Husse konstaterar att han säkert fick en bättre tid än mig.

Men ärligt talat, husse och matte, hur tänkte ni där? Jag kanske borde ha fått träna lite innan, eller? Det var ändå 60 meter jag skulle springa. Ja, jag vet att ni inte tar det där med utställningar på allvar, att det bara är en rolig grej. Och det är klart, någon ska ju roa publiken också.

Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©

P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner!

Mitt liv som buhundvalp

Jag heter Akela och är en norsk buhund.

Jag är omslagspojke på årets (2018) första Buhundblad. En ära tycker husse och matte. Själv förstår jag inte riktigt och den där julrosetten tycker jag är löjlig, men matte ville att jag skulle ha den eftersom det var jul-och nyårshelg och jag fyllde fyra månader. Nåja, jag slapp den efter fotograferingen. Skönt. Tycker faktiskt att jag är söt nog utan rosett.

Jag har hört husse och matte berätta att de har haft två schäfrar före mig, Devil och Smoggy. Nu ville de ha en mindre hund men med schäferegenskaper. Men hur skall jag kunna ha det? Jag är en norsk buhund. Fattar inte alls hur de tänkte där??? Förmodligen inte alls.

Som du säkert förstår så har jag redan tagit dessa tankar ur deras huvuden. Nu vet de att jag har buhundegenskaper. Lika bra att göra klart det från början. Buhundrace över köksgolvet och vilda lekar är min melodi.

De tänkte också ge bort Smoggys gamla leksaker. Sa att de var för stora för mig. När jag fattade vad det handlade om fick jag ett tufft jobb att bevisa motsatsen. Jag älskar hans leksaker, även om just repbollen var lite tung i början. Men jag bet ihop, lyfte och bar och så fick jag behålla allihopa.

Varför husse och matte valde en norsk buhund

Men oj, nu springer jag för fort fram. Jag lovade berätta lite mera om hur det kom sig att de valde just en buhund. Nåja, de hittade rasen och åkte till Västervik 2016 för att kolla in oss lite närmare och såg då vår potential. Vad menas med det? Jag förstår inte så svåra ord ännu. Jag är bara en liten valp.

Matte ville ha en gul buhundvalp och husse en svart, men när matte fick syn på mig bland mina syskon då såg hon nästan direkt att jag var Akela. Sötast i kullen brukar hon säga.

Mitt namn har matte hittat i ett korsord, Kiplings ledarvarg. Djungelboken du vet. Husse tyckte direkt att Akela lät vackert. Konstigt att först bestämma ett namn och sedan skaffa mig långt, långt senare. Hm, men det är så matte har berättat för mig. 

Husse har verkligen gått in för det där med Djungelboken, fast han verkar ha missförstått någonting. Han tror att jag är Mowgli och att han själv är Baloo. Tränar mig varje dag i att göra riktiga björnvrål.

I början var det ganska läskigt men nu är jag äldre och backar inte längre och härom dagen sa matte att hon inte hörde skillnad på husses rytande och mitt. Det tar jag som en komplimang.

Matte och jag har också en rolig lek tillsammans. Hon klickar när jag gör saker hon tycker är bra och så får jag små, goda bitar av lammhjärta. Husse har också en likadan klicker och en hög med lammhjärta när vi är ute och går. I början förstod jag inte alls vad det skulle vara bra för. 

Men nu vet jag. Det är deras sätt att lära mig hur man uppför sig i människornas värld. Själv tycker jag bara det är en rolig lek. Fast jag blir ganska stolt när de sedan talar om hur duktig jag är. ”Över förväntan”, säger de ofta.

Det kan vara olika tillfällen, som när vi går på stan, när vi åker Eckerölinjens båt till Åland och när vi går in till Djurfavoriten. Den butiken gillar jag. Det doftar gott där och de är så snälla. Sist vi var där var husse upptagen med att välja mat till mig och tappade kopplet. Då passade jag på att säga ”hej” till personalen vid kassan. Jättegoa människor alla tre. 

En dag kom några av husses och mattes bekanta på besök och då lekte jag med kvinnan, hoppade och nafsade i hennes händer. Hon viftade så härligt med dem mot mig. Jag trodde hon lekte. Då sa mannen: ”Det är bara att trycka ner honom.” Oj, vad arg matte blev och förklarade att man trycker inte ner en buhundvalp för de ger sig aldrig.

Husse och matte har fattat precis! Hon sa också att hon inte förstår vitsen med att slösa tid på att lära en hund vad den inte får göra, när man kan använda samma tid till att lära den vad den får göra. Jag älskar min matte! 

Vill du veta vad jag gör för rackartyg? Jag älskar att sno papper från papperskorgarna och sedan springer jag som en tjuv. Tomma toapappersrullar hittar jag ofta i badrummet. En dag tog matte en bild, men då la jag mig på mattan för att inte synas.

Fattar inte varför husse och matte alltid har en massa små pappersbitar liggande överallt. De borde lära sig av mig. Jag ”gräver” ner mina avgnagda revbensspjäll under madrassen i bädden. Snyggt och prydligt.

Matte vill att jag berättar om den gången när jag ramlade ner från soffan. Usch, det var så pinsamt och jag blev så arg. Men OK då, så här gick det till.

Buhundvalpen ramlar i golvet

Jag ligger och sover fint på rygg, sträcker på mig, lång pojke, så där som vi buhundar gillar att göra. Därefter  vänder jag mig över på sida och det är då jag bara försvinner ner från soffan och dunsar i golvet. Husse och matte börjar skratta och kan nästan inte sluta. ”Det såg så dråpligt ut”, sa matte. Jag blängde på dem och låg kvar på golvet bra länge. Klantigt av mig att ramla så där, men jag sov faktiskt. 

En kväll skall vi sitta i soffan och se på TV. Husse har tagit bort det där dumma kompostgallret så jag smiter in i förväg. Matte kommer. Jag ligger inte på soffan. Inte på golvet. Ingenstans. ”Men var är han? Jag såg honom ju gå in”, säger hon till husse.

Efter en stund upptäcker hon mig där jag sitter, gömd bakom en stol, vid julgranen och tuggar på ett granskott. Jag puttar lite, med nosen, på en julgranskula som sakta börjar gunga. Hm, vad intressant. Sedan smakar jag på ett annat granskott.

Hon säger att jag är så söt där jag sitter och säger till husse att jag är precis som tjuren Ferdinand. Han som sitter under korkeken och luktar på blommorna och som jag såg på TV på julafton. 

Husse och matte tycker att jag är glad, rolig, sprallig och underhållande. Jag tycker det är buskul att tävla med husse och matte om vem som är envisast. Tyvärr verkar jag ha mött mina övermän, men jag kämpar på.

Hur man hanterar en buhundvalp

De förstår dock att en buhundvalp skall hanteras med vänlighet, stort tålamod och konsekvens. Det gör att jag är jättenöjd med att få bo hos dem och vi pussas och kramas jättemycket. 

Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©

 P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner: