Klickerträning

Vid klickerträning använder man en klicker som markör. Karen Pryor har skapat klickern och klickerträninegn för hund
Man använder en klicker som markör

Klickerträning
Hur du får en mer uppmärksam hund

Sen början av 40-talet har man använt positiv förstärkning när man tränat djur. Det började med däggdjur som lever i havet, bl a delfiner.

Det är Karen Pryor som har fört över sina kunskaper från den världen till hundar. Hon skapade klickerträningen. Först i USA och därefter i resten av världen.

Karen Pryor beskriver den här typen av inlärning i sin bok ”Hund och delfin”. När hunden erbjuder ett beteende, som vi vill se mera av, då förstärker vi det. Med klick och belöning.

Tillbaka till delfinvärlden en stund

Hur korrigerar man en delfin? Genom att skrika åt den? Genom att slå den? Den bryr sig inte. Den simmar bara därifrån. Det går inte heller att tvinga en delfin att samarbeta, genom att inte belöna.

En delfintränare måste tänka annorlunda. Måste tänka tvärtom. Måste fråga sig: Vilket beteende vill jag ha? Och sedan jobba utifrån det. Börja forma det önskvärda beteendet med hjälp av en visselpipa.

Genom att jobba med klickerträning skapas ett samspel mellan tränaren och djuret. I det här fallet delfinen. Det sker automatiskt. Träningen blir som en lek. Både djur och tränare tycker det är roligt.

Korrigeringsträning av hund

Vad händer när du tränar en hund med tvång? Rycker i kopplet. Säger ”nej” och ”fy.” Den får veta vad den INTE får göra. Men lär den sig vad den får göra? Oftast får den inte det. Den lämnas bara med ett ”nej”.

Det här skapar frustration. Inlärningen går långsamt. Hunden tror att den gör rätt, så snart den inte korrigeras. Men så är det inte.

Allt blir otydligt för hunden. Ibland får den ”nej”. Ibland får den ingen reaktion alls. Ändå har den utfört samma beteende.

Den upplever rädsla och förvirring. Kanske fysisk smärta. Den lyder, för den vågar inte annat. Du får en kuvad och ledsen hund. I värsta fall aggressiv.

Man bara tar för givet att hunden ska veta vad som är rätt. Det gör den inte. Vi måste lära den det. Och det är där klickerträningen kommer in i bilden

Klickerträning av hund

Klickern är en liten dosa med en knapp. När man trycker på den, låter det: ”klick.” Det betyder: ”Det där gjorde du rätt, belöning är på väg”!

Hunden lär sig snabbt vad klickern betyder. Då är det bara att sätta igång. Leta de beteenden du vill ha. Slakt koppel, hälsa med fyra tassar på golvet. Klicka och belöna när det är rätt.

Du måste lära dig att tänka tvärtom mot tidigare. Titta på hunden. Se vad den gör. Leta efter det beteende som du vill ha. Klicka och belöna det. Strunta i allt annat.

Hunden måste själv fundera ut vad du vill. Den lär sig tänka. Den börjar upprepa de beteenden som lönar sig. Alltså de som ger klick och godis. Den blir motiverad att göra rätt.

Du får en hund som vill jobba med dig. Som tycker träning är roligt. En hund som är pigg och glad. Den lär sig rätt från början. Den är själv delaktig i träningen. Den får ökat självförtroende.

Man säger aldrig ”nej” eller korrigerar på annat sätt, när man klickertränar. Hunden måste få göra fel. Den måste få pröva sig fram. Annars kan man aldrig få det beteende man vill ha.

I boken ”Hund och Delfin” beskriver Karen Pryor hur man kommer igång

Vad är det som gör klickerträningen så bra som träningsmetod?

Karen Pryor vände sig till hjärnforskare för att ta reda på det. Det visade sig  att när man använder enbart godis eller beröm, så processas det först i den moderna delen av hjärnan (cortex).

Först därefter går det ner till den primitiva delen (amygdalan). Där det sedan fastnar och blir ett beteende. Det här är en bearbetning som tar tid.

Medan däremot ljudet av klickern går direkt till amygdalan. Det tar en snabbare väg helt enkelt. Beteendet fastnar snabbare och blir mera varaktigt.

Vi har klickertränat vår Akela från det han var en liten valp. Han älskar det.

Text: Britt Nyman ©

Beställ boken: ”Hund och Delfin”

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner:

Mitt liv som buhundvalp

Buhundvalp fyra månader gammal
Akela, fyra månader gammal. Nyårsafton 2017

Denna blogg innehåller annonser

Mitt liv som buhundvalp

Jag heter Akela och är en norsk buhund.

Jag är omslagspojke på årets (2018) första Buhundblad. En ära tycker husse och matte. Själv förstår jag inte riktigt och den där julrosetten tycker jag är löjlig, men matte ville att jag skulle ha den eftersom det var jul-och nyårshelg och jag fyllde fyra månader. Nåja, jag slapp den efter fotograferingen. Skönt. Tycker faktiskt att jag är söt nog utan rosett.

Annons

Jag har hört husse och matte berätta att de har haft två schäfrar före mig, Devil och Smoggy. Nu ville de ha en mindre hund men med schäferegenskaper. Men hur skall jag kunna ha det? Jag är en norsk buhund. Fattar inte alls hur de tänkte där??? Förmodligen inte alls.

Som du säkert förstår så har jag redan tagit dessa tankar ur deras huvuden. Nu vet de att jag har buhundegenskaper. Lika bra att göra klart det från början. Buhundrace över köksgolvet och vilda lekar är min melodi.

De tänkte också ge bort Smoggys gamla leksaker. Sa att de var för stora för mig. När jag fattade vad det handlade om fick jag ett tufft jobb att bevisa motsatsen. Jag älskar hans leksaker, även om just repbollen var lite tung i början. Men jag bet ihop, lyfte och bar och så fick jag behålla allihopa.

Varför husse och matte valde en norsk buhund

Men oj, nu springer jag för fort fram. Jag lovade berätta lite mera om hur det kom sig att de valde just en buhund. Nåja, de hittade rasen och åkte till Västervik 2016 för att kolla in oss lite närmare och såg då vår potential. Vad menas med det? Jag förstår inte så svåra ord ännu. Jag är bara en liten valp.

Annons

Matte ville ha en gul buhundvalp och husse en svart, men när matte fick syn på mig bland mina syskon då såg hon nästan direkt att jag var Akela. Sötast i kullen brukar hon säga.

Mitt namn har matte hittat i ett korsord, Kiplings ledarvarg. Djungelboken du vet. Husse tyckte direkt att Akela lät vackert. Konstigt att först bestämma ett namn och sedan skaffa mig långt, långt senare. Hm, men det är så matte har berättat för mig. 

Annons

Husse har verkligen gått in för det där med Djungelboken, fast han verkar ha missförstått någonting. Han tror att jag är Mowgli och att han själv är Baloo. Tränar mig varje dag i att göra riktiga björnvrål.

I början var det ganska läskigt men nu är jag äldre och backar inte längre och härom dagen sa matte att hon inte hörde skillnad på husses rytande och mitt. Det tar jag som en komplimang.

Matte och jag har också en rolig lek tillsammans. Hon klickar när jag gör saker hon tycker är bra och så får jag små, goda bitar av lammhjärta. Husse har också en likadan klicker och en hög med lammhjärta när vi är ute och går. I början förstod jag inte alls vad det skulle vara bra för. 

Men nu vet jag. Det är deras sätt att lära mig hur man uppför sig i människornas värld. Själv tycker jag bara det är en rolig lek. Fast jag blir ganska stolt när de sedan talar om hur duktig jag är. ”Över förväntan”, säger de ofta.

Det kan vara olika tillfällen, som när vi går på stan, när vi åker Eckerölinjens båt till Åland och när vi går in till Djurfavoriten. Den butiken gillar jag. Det doftar gott där och de är så snälla. Sist vi var där var husse upptagen med att välja mat till mig och tappade kopplet. Då passade jag på att säga ”hej” till personalen vid kassan. Jättegoa människor alla tre. 

Annons

En dag kom några av husses och mattes bekanta på besök och då lekte jag med kvinnan, hoppade och nafsade i hennes händer. Hon viftade så härligt med dem mot mig. Jag trodde hon lekte. Då sa mannen: ”Det är bara att trycka ner honom.” Oj, vad arg matte blev och förklarade att man trycker inte ner en buhundvalp för de ger sig aldrig.

Husse och matte har fattat precis! Hon sa också att hon inte förstår vitsen med att slösa tid på att lära en hund vad den inte får göra, när man kan använda samma tid till att lära den vad den får göra. Jag älskar min matte! 

Buhundvalp har strött ut pappersbitar på mattan
Husse och matte säger att jag kunde ta jobb som dokumentförstörare på ett kontor… Hmmmm

Vill du veta vad jag gör för rackartyg? Jag älskar att sno papper från papperskorgarna och sedan springer jag som en tjuv. Tomma toapappersrullar hittar jag ofta i badrummet. En dag tog matte en bild, men då la jag mig på mattan för att inte synas.

Fattar inte varför husse och matte alltid har en massa små pappersbitar liggande överallt. De borde lära sig av mig. Jag ”gräver” ner mina avgnagda revbensspjäll under madrassen i bädden. Snyggt och prydligt.

Annons

Matte vill att jag berättar om den gången när jag ramlade ner från soffan. Usch, det var så pinsamt och jag blev så arg. Men OK då, så här gick det till.

Buhundvalpen ramlar i golvet

Jag ligger och sover fint på rygg, sträcker på mig, lång pojke, så där som vi buhundar gillar att göra. Därefter  vänder jag mig över på sida och det är då jag bara försvinner ner från soffan och dunsar i golvet. Husse och matte börjar skratta och kan nästan inte sluta. ”Det såg så dråpligt ut”, sa matte. Jag blängde på dem och låg kvar på golvet bra länge. Klantigt av mig att ramla så där, men jag sov faktiskt. 

Annons

En kväll skall vi sitta i soffan och se på TV. Husse har tagit bort det där dumma kompostgallret så jag smiter in i förväg. Matte kommer. Jag ligger inte på soffan. Inte på golvet. Ingenstans. ”Men var är han? Jag såg honom ju gå in”, säger hon till husse.

Efter en stund upptäcker hon mig där jag sitter, gömd bakom en stol, vid julgranen och tuggar på ett granskott. Jag puttar lite, med nosen, på en julgranskula som sakta börjar gunga. Hm, vad intressant. Sedan smakar jag på ett annat granskott.

Annons

Hon säger att jag är så söt där jag sitter och säger till husse att jag är precis som tjuren Ferdinand. Han som sitter under korkeken och luktar på blommorna och som jag såg på TV på julafton. 

Husse och matte tycker att jag är glad, rolig, sprallig och underhållande. Jag tycker det är buskul att tävla med husse och matte om vem som är envisast. Tyvärr verkar jag ha mött mina övermän, men jag kämpar på.

Hur man hanterar en buhundvalp

De förstår dock att en buhundvalp skall hanteras med vänlighet, stort tålamod och konsekvens. Det gör att jag är jättenöjd med att få bo hos dem och vi pussas och kramas jättemycket. 

Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©

 P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva

Annons

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner:

Vad gjorde barnet innan hunden bet?

Tyvärr är inte alla barn snälla mot hundar

Denna blogg innehåller annonser

OBS! Inlägget handlar om fysiskt helt friska hundar.

En hund som är sjuk på något sätt och kanske har ont visar det ofta via aggressivitet. Som sista utväg biter den. På vissa hundraser, s.k. kamphundar har man ofta avlat bort hundens varningssignaler. Den biter direkt utan förvarning.

Vad gjorde barnet innan hunden bet?

Oftast är det hunden som får felet när ett barn blir bitet. Ingen verkar ha sett något. Hunden har plötsligt attackerat. Klassas nu som aggressiv och avlivas oftast rutinmässigt. Det väsentliga borde vara, att först ta reda på vad barnet gjorde mot hunden, innan den bet. Stack det kanske ned en penna i örat, eller ett finger i ögat?

Annons

Varför morrar hunden?

När hunden morrar missförstås det ofta. Ägaren brukar anse att den skall minsann inte morra och absolut inte mot barnet. I en sådan situation bestraffas den ofta på olika sätt. Då är det ägaren, som kan bli biten.

När den stackars hunden i själva verket bara har sagt ifrån: ”Detta gillar inte jag.” ”Jag är trött och vill vara ifred.” ”jag vill att du behandlar mig med respekt.”

I detta läge bör man söka hjälp och ta privat hundträning

Vad gjorde barnet innan hunden bet?

Riktigt små barn förstår inte att det gör ont, när de drar hunden i svansen, petar i ögon och öron, kniper tag om bröstvårtor och snopp. Lite äldre barn kan vara riktigt elaka. Kanske för att de inte har fått lära sig bättre.

Annons

Det är skrämmande vanligt att många vuxna verkar tycka att barnen skall få hantera hunden hur som helst. Den skall bara tåla allt. När den morrar och till sist biter, då ringer man hundtränaren. I bästa fall. Oftast avlivas hunden.

Vad gjorde barnet innan hunden bet? Hunden morrar och kanske även skäller innan den biter
Hunden varnar oftast innan den biter

När jag växte upp hade vi stövare hemma, eftersom min pappa jagade. När han hade varit i skogen med hunden i flera timmar och kom hem, gick hunden och lade sig. Jag gick dit och ville leka, men den morrade. ”Gå därifrån och låt den vara ifred”, sa mina föräldrar. De visade hunden respekt. Den var trött och behövde sova. Först när den hade vilat, kunde hunden och jag leka.

De vuxnas ansvar

Barn och hundar skall aldrig lämnas ensamma. Det är en regel, som borde gjutas i betong. Hunden skall givetvis uppfostras. Det skall barnet också. Man föser inte undan en hund, som morrar åt barnet, såvida man inte vill bli biten. Man tar bort den tvåbenta telningen, som säkert har trakasserat hunden en längre stund. 

Hunden är kanske bara van vid ett eller två barn. Plötsligt är det barnkalas. Det väller in en massa barn. Hunden blir skärrad. Vad är det som händer? En helt ny situation.

Annons

Barnen blir glada i hunden och vill både hälsa och leka. Men den blir rädd och går undan. Barnen följer efter. Nu måste den morra för att tala om att den vill vara ifred.

Här skall den vuxne ingripa och se till att barnen låter hunden vara. Om det inte sker, finner den sig kanske inträngd i ett hörn, eller får till slut nog. Då kan den bara bita som sista utväg.

Annons

Naturligt beteende hos hunden

Att hundar morrar, skäller och biter är egentligen helt naturliga hundbeteenden. Det är deras språk. Vi som hundägare måste lära oss förstå vad hunden vill. Lära oss förstå vad hunden egentligen säger.

Vad gjorde barnet innan hunden bet?

Anders Hallgren skriver i sin bok, Problemhund och hundproblem, om en hund som avlivats efter att den bitit ett barn. Den obducerades. Man ville hitta orsaken. Var den sjuk på något sätt? Det man fann var skrämmande. Det fanns en penna djupt nerstucken i hundens ena öra.

Tyvärr finns det många liknande historier. Därför måste man alltid fråga sig: Vad gjorde barnet innan hunden bet? Även om det är smärtsamt för en själv.

Annons

Först går den undan. Om det inte går, så morrar den. Kanske även skäller. Därefter kommer bettet som en sista utväg ur en svår situation. Och en fullt frisk och normal hund har fått betala med sitt liv. För något barnet har gjort. 

Annons

Text: Britt Nyman ©

Annons

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner:

Hunden vaktar matskålen – gör ingenting!

När hunden vaktar matskålen - låt den ha sin egen "Happy hour!". Lämna den ifred
Låt hunden ha sin egen ”happy hour”!

Denna blogg innehåller annonser

Hunden vaktar matskålen

” Hjälp, min hund vaktar matskålen och morrar. Jag kan inte ens vara i köket och jag har  ju tränat jättemycket på detta.” Så kan det låta, när en hundägare har fått nog och i ren desperation ringer och behöver hjälp. 

Mitt svar blir oftast: ”Gör ingenting, låt den äta ifred!” Gör jag det enkelt för mig? Kanske, eller också inte. 

Annons

Nu lämnar vi hunden en liten stund och går på restaurang. Du sitter där, hungrig och förväntansfull. Din mat kommer in, doftar ljuvligt och smakar ännu bättre. Plötsligt tar servitören din tallrik. Du får tillbaka den, efter några sekunder, långa som en evighet. Du tar en ny tugga och kanske hinner du ta två, så är han där igen och tar din tallrik. 

Annons

Vad gör han? Varför tar han tillbaka din mat? Han tränar dig att inte vakta din mat, så som du har tränat din hund. Som uppfödaren eller någon annan, i all välmening, har lärt dig. Han tar bort maten, ställer tillbaka den, tar bort osv…

När han tar din tallrik för femte eller sjätte gången, hur känner du dig då? Är du glad och vänlig? Tycker du att servitören är trevlig och snäll? Nej, snarare är du arg, irriterad och färdig att hugga gaffeln i handen på honom. Precis som hunden, så har du börjat morra och göra dig redo att bita.

När hunden vaktar matskålen

Ställ ned hundens matskål och låt den äta. Gå ut från köket om du måste. När den får ha sin mat ifred, slappnar den av och du kan vara i köket. Men håll dig på avstånd. Det tar tid att bygga raserat förtroende.

Annons

När du, så småningom, kan stå bredvid, slänger du ned små bitar av korv eller köttbulle, något extra mumsigt. Du måste lära hunden att du är vänlig och vill den väl.

När hunden vaktar matskålen, gå därifrån

Alltså, ställ ned matskålen och gör ingenting. Låt hunden äta ifred!

Annons

Text: Britt Nyman ©

Annons

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner: