Hundutställning

Mina rosetter från min hundutställning
Mina utställningsrosetter

Hur gör man på en hundutställning?

Jag heter Akela. Husse och matte har ställt ut mig två gånger. Nu vill matte att jag ska berätta vad jag tycker.

Först och främst. Det är inte så märkvärdigt som det låter. Första gången är jag bara elva månader gammal. Deltar i juniorklassen.

Min första hundutställning

En bild av Gränna
Gränna

Vi är i Gränna. I början av augusti. Solen skiner och det är varmt. Människorna är lättklädda. Vi buhundar går omkring i våra sommarpälsar. Visst är de lite svalare än de tjocka ullfodrade vi har på vintern, men inte hjälper det. Denna heta dag.

Bild av mig i Gränna. 30 grader i skuggan
Jag i Gränna. 30 grader i skuggan

Jag har ingen aning om vad jag förväntas göra. Får lita på husse. Fast jag vet inte om han vet vad han skall göra. Har hört honom säga till matte att: ”Det är väl bara att gå in där i ringen och göra som domaren säger.”

Jag har aldrig varit i en sån här miljö förut. Så många människor och så många hundar. Jag vill bara leka med alla fyrbenta och försöker dra med mig husse. Han är tung och jag lyckas inte rubba honom ur fläcken

Testar med att dra åt olika håll, men kommer ingenstans. Efter en stund sätter sig husse på marken och tar mig i famnen. Nu sitter jag verkligen fast. Jäklar också. Jag som precis har spanat in den fina tiken på andra sidan.

Efter en stund blir jag lugn. Det är rätt skönt i husses famn. Och tryggt. Jag kan slappna av. Får nöja mig med att ha ögonkontakt med tiken

Vi har ett lågt startnummer och behöver inte vänta alltför länge. Domaren säger åt oss vad vi ska göra. Jag följer bara med husse. Vi springer runt i en ring efter ett par andra hundar. Konstigt och tråkigt.

Jag  och husse inne i utställningsringen
Jag och husse inne i utställningsringen

Men så plötsligt få jag syn på min gamla flock nere i ena hörnet. Min kullsyster Smurfan är också med. Henne vill jag gärna leka med. Husse kan väl knata vidare själv. Nu drar jag till syrran.

Nu ska jag till syrran och leka …

Men inte då. Jag sitter fast i det jäkla snöret och husse har bråttom. Stannar upp och ber mig skynda på. Suck! Ledsen syrran. Hade så gärna velat leka med dig.

Vi springer flera varv i den där ringen. Ibland står vi bara stilla och glor. Jag fattar ingenting. Varmt är det också. Jag har bara sommarpälsen på, men det är stekhett i solen i alla fall.

Husse och jag i utställningsringen
Husse och jag i utställningsringen

Jaha, så är det vår tur att infinna oss hos domaren. Jag vill bara sitta och vila. Men nej då. Jag måste stå på ett visst sätt. Hon tittar på mina tänder. Klämmer och känner överallt. Husse kan vi gå nu?

Det tar sin lilla tid. Hon är ändå snäll och säger att jag är charmig och söt. Fast sen säger hon att jag har för mycket vitt. Nu förstår jag absolut ingenting.

Det är ju det vita i min päls som husse och matte tycker är så fint. ”Sötast i kullen”, säger matte alltid. Nu verkar det vara fel. Det måste jag berätta för henne. Så här får det inte gå till.

Till slut är vi klara. Husse får några leksaker till mig, en rosett och ett papper.Det verkar vara något slags omdöme om mig. Tydligen är allt bra, utom sista meningen. ”För mycket vitt!”

Rosetten från utställningen i Gränna
Min rosett från Gränna

Precis det jag visste. Matte går i taket. Hon har läst rasbeskrivningen och där står att vi svarta buhndar får ha vitt på tassarna och bringan. Precis som jag har.

Hon pratar med dem som varit med förut. Får veta att just den domaren inte tycker om svarta buhundar, bara de ljusa. Hon tycker ändå att det är orättvist eftersom vi får ha vitt.

Jag fick ett ”very good”, bara tack vare det vita. Den helsvarta hunden fick ett ”excellent”.

Själv bryr jag mig inte, för husse och matte älskar mig lika mycket i alla fall. Det är det enda som räknas för mig. Husses och mattes kärlek.

Tiden går och så får matte veta, att en domare som kan allt om spetshundar kommer till utställningen nästa år. Tänker de ställa ut mig igen?

Min andra hundutställning

Utställningen är i Västervik. En stad, som både husse och matte, tycker om. De anmäler mig. Det där med ”för mycket vitt”, som gnager i matte verkar det som. Kan hon inte bara strunta i det?

Det är slutet av augusti. Vi är på plats i Västervik. Vädret är betydligt svalare än förra sommaren. Lite mulet också, så jag känner mig ganska pigg och alert. Ett helt år äldre är jag också. Om bara några dagar ska jag fylla två år.

Vi är på plats i god tid. Vi sitter bredvid min gamla flock. Letar efter min kullsyster Smurfan, men hon är inte med. Blir lite ledsen först, men sen får jag syn på min ett år äldre helsyster Ronja och så är pappa Tyke också med.

Min pappa Tyke, min ett år äldre syster Ronja och jag själv längst fram
Min pappa Tyke, min ett år äldre syster Ronja och jag längst fram

Det blir ett kärt återseende. Speciellt med Ronja. pappa Tyke verkar inte förstå att jag är vuxen nu. Han försöker uppfostra mig, precis som när jag bodde hemma i flocken. Som liten valp.

Det protesterar jag emot. Då griper husse in och säger att jag måste förstå att man inte muckar gräl med farsan. Men Tyke ska få behandla mig som en valp? Husse verkar inte fatta mycket.

Jaa jaa, jag sitter ju fast i det där snöret, som de kallar för koppel. Måste foga mig. Jag får väl vänta på ett obevakat ögonblick.

Men så får jag syn på en annan bekant. Min kullbror. Han är där med sin nya husse. Han är den enda ljusa i kullen så han döptes till Simba efter Lejonkungen, men han heter numera Tomba.

Min kullbror Tomba hälsar på mig
Min kullbror Tomba

Vi kör igång en våldsam lek. Kopplena fastnar i varann och vi trasslar in oss. Och så är den leken slut. Att de där människorna ska vara så urbota tråkiga. Vi som hade så roligt.

Tidigt i morse var det ringträning. Husse och matte brydde sig inte. Vi gör alltså som förra året. Husse och jag knallar in i ringen och gör som domaren säger. Ja, alltså, jag följer bara med i snöret. Husse kanske lärde sig lite grann förra året. Åtminstone får jag hoppas det.

Samma tråkiga springande runt runt, den här gången också.. Däremellan ska man stå stilla ibland. Till sist ska domaren titta på tänder, päls och hela mig.

Husse och jag inne i ringen
Husse och jag i den tråkiga ringen

Den här domaren gör mig glad. Han säger att jag har ett bra temperament. Behövde vi verkligen åka hit för att få veta det? Det har jag vetat hela tiden. Men sen säger han att jag har ”en utmärkt päls och utmärkta färger”.

Jag står hos domaren
Hos domaren

Nu måste väl matte bli glad. Inte ett enda ord om för mycket vitt. Jag får omdömet ”Excellent”. Husse blir så stolt så han springer iväg och köper en dyr, stor rosett som det står EXCELLENT på

Rosetten i mitten står det excellent på
Rosetten i mitten alltså … !!!

Matte berättar att min päls är så fin och glansig för att jag äter MUSH Vaisto. Ett finskt helfoder med enbart naturliga ingredienser (BARF)

Min pappa Tyke och min syster Ronja fick också ”Excellent”. Jag är stolt över dem. Husse och matte är stolta över mig.

En utställning är alltså ingenting märkvärdigt eller svårt. Man går bara dit. Husse eller matte gör som domaren säger. Vi hundar sitter ju fast i snöret och behöver bara följa med. Enkelt, fast tråkigt, tycker jag. Trött blir man också

Akela ligger helt utslagen efter hundutställningen
Jag är helt utslagen efter hundutställningen

Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©

P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva

Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *