Mitt första buhundrace
Västervik, 24 augusti 2019
Det är Akela som berättar
Det var ganska länge sen matte anmälde mig till utställningen på de norska buhundarnas årliga rasspecial i Västervik. Men bara två veckor innan vi ska åka, hör jag henne fråga om husse vill delta i buhundracet också. Husse? Är det han som ska springa?
Han tvekar lite, men tycker sen att: ”Ok, men anmäl oss du. Det kan väl vara roligt”. Så då ska jag också få delta. Härligt! Att springa buhundrace på stranden så sanden yr, det är verkligen skoj. Det har jag gjort många gånger. Brukar springa runt, runt i ring och så byter jag riktning ibland.
Tiden går och det är alldeles tyst om racet och jag börjar bli lite orolig. Ska det alls bli av?
Väl på plats i Västervik går husse iväg och hämtar ett startnummer till 0ss. Nummer 31. Flera före mig alltså. Jag har gott om tid att titta på och se hur de andra gör. Men det är ju så många hundar överallt. En del skäller och står i. Andra står bara stilla och tittar. Luften dallrar av underbar tikdoft. Jag börjar bli lite yr av allting.
Så plötsligt är det tydligen vår tur. Husse har tagit på mig selen och kopplat på långlinan. Nu är det dags.
På startlinjen till mitt första buhundrace
Full av framåtanda och tillförsikt går jag med husse fram till startlinjen. Där tar en tjej som tydligen heter Lena tag i min sele och håller mig. Husse ska visst springa förbi någon gul markering och där ropa: ”Släpp hunden!” Undrar lite vad jag förväntas göra…. men bara för en kort sekund. Det virvlar omkring så många dofter här. Måste sortera dem och få ordning i mitt huvud.
Äntligen släpper Lena selen och jag kan ta några steg framåt och kolla in dofterna och gräset i min egen takt. Passerar två röda koner. Undrar vad de gör där? Strunt samma! Det går inte att alltid att förstå vad människorna hittar på. Nu ska här kollas dofter.
Någonstans i bakgrunden hör jag hur människorna skrattar, men hinner inte bry mig om dem. De får vänta. Bra att de har roligt, för det har jag. I dofternas paradis! Husse får också vänta.
Omstart av buhundracet
Så ropar någon ”omstart” och husse kommer joggande till mig. Vad bra han verkar sköta sig. Han springer fram och tillbaka och gör precis som de säger. Hoppas han får en bra tid.
Men vad nu? Han kommer fram till mig och tar mig tillbaka till Lena. Jag är ju inte klar ännu.
Nu triggar han mig att springa. Ok, jag fattar! Jag tar sats, men Lena håller i och jag blir hängande på två ben i selen. Men släpp då människa! Nu vill jag iväg.
Så äntligen släpper hon och jag springer iväg, fast på en ganska låg växel. Det är rätt så varmt. En underbar doft slår emot mig från en buske vid sidan av. Bromsar in och kollar upp den.
Plötsligt minns jag husse. Vart tog han vägen? Vi skulle väl springa tillsammans. Tittar upp och ser honom långt borta. Jäklar också! Buhundracet! Nu sätter jag i högsta växeln och drar iväg till husse i en farlig fart. Matte hinner inte ens fånga mig på bild. Hör hur människorna jublar i bakgrunden. Det var alltså så jag skulle göra.
Efter målgång. Vad säger husse och matte?
Husse och matte skrattar och kramar om mig. Matte säger till husse: ”Vi behöver i alla fall inte stanna kvar till prisutdelningen.” Husse konstaterar att han säkert fick en bättre tid än mig.
Men ärligt talat, husse och matte, hur tänkte ni där? Jag kanske borde ha fått träna lite innan, eller? Det var ändå 60 meter jag skulle springa. Ja, jag vet att ni inte tar det där med utställningar på allvar, att det bara är en rolig grej. Och det är klart, någon ska ju roa publiken också.
Text: Akela ”Gullevän” Lilleman. ©
P.S. Min matte Britt Nyman har hjälpt mig att skriva
Om du gillar det här inlägget, dela det med dina vänner!